Fredrik Sundqvist
Kramfors Konsthall, till 7 feb.
Det vore
kanske att göra lätt för sig att se Fredrik Sundqvists
målningar som drömbilder. Visserligen har de ofta drömmarnas
karaktär av oväntade möten, svävande kroppar och miljöer
som slår knut på sig själv. Men på samma sätt
som hos exempelvis Hans Vigert har målningarna alltför mycket
av nerv och konkretion, säg gärna autenticitet, för att
ens komma i närheten av drömmens distans och flyktighet. Alltså
tror jag utställningen handlar om poetiska infall och hågkomster
hämtade direkt ur vardagens verklighet, här närmast i möten
mellan människa, hem och natur.
© BUS
2006 Fredrik Sundqvist - Längtan
Det kan ju
vara på det viset att soffgruppen plötsligt råkar flytta
ut i landskapet
på samma sätt som träden och fåglarna flyttar in
i vardagsrummet. Våra erfarenheter och upplevelser flyter ständigt
omkring i sinnevärlden oberoende av den specifika plats vi befinner
oss på för tillfället. Längtan, reflektioner, förhoppningar
och minnen är faktiska och påtagliga bitar av vår upplevelse
av verkligheten, och vi naglar gärna fast eller hänger upp dem
i konkreta bilder av tingen, som en fågel, ett träd, en fåtölj,
en skogsbacke o.s.v.
© BUS
2006 Fredrik Sundqvist - Par på is
Det som gör
bilderna mer realistiska än drömska är ändå
Sundqvists sätt att
arbeta. Det finns en direkthet i penselföring och uttryck som ger
intryck av reportage, snabbskisser. Bilderna hoppar bekymmerslöst
mellan humor, eftertanke och melankoli. De saknar ofta centrum och flyter
helt öppna i den meningen att
allt är lika viktigt. Det blir ett slags färska påståenden
men utan bäst-före-datum, lite nonchalant, lite röd om
kinden.
© BUS
2006 Fredrik Sundqvist - Flykten
Han placerar
därmed in sig i en etablerad naivistisk-expressionistisk tradition
som man nog kan säga har fått ett uppsving i samtidskonsten,
detta att lite barnsligt och med en glimt i ögonen förhålla
sig till måleriet. Det blir kvistigt, svårsmält, underligt,
avigt, men gjort med medveten intelligent oskuldsfullhet. Det är
svårt
att sätta fingret på vad det är som lyfter utställningen,
men det är kanske just därför. Fingret slinter hela tiden
som vore allting på riktigt.
Text och foto: Jan K Persson
